this is the collapse

när jag kom hem från skolan i fredags gick jag upp på mitt rum. jag tänkte släppe ut Freja i utomhusburen. när jag kom upp såg jag henne ligga utslagen på golvet i buren. jag trodde först att hon trött men när jag kom närmare så reagerade hon inte. en sekund trodde jag att hon var död men så såg jag att hon rörde på svansen och pustade ut. när jag öppnade burdörren och skulle lysta upp henne var hon aldeles mjuk, kraftlös och huvudet hängde. jag började förståss gråta och då kom pappa upp. han fattade att direkt att det var allvar och ringde till veterinären. mamma åkte så fort hon kunde till blå stjärnan i skara. jag hade freja invirad i en filt i knät och kände hur hennes hjärta tickade långsamt. ibland fick hon små ryckningar i kroppen. när vi kom dit så tog de och undersökte henne direkt. veterinären visste inte riktigt vad felet var men att hon hade väldigt liten chans attt överleva eftersom de är väldigt känsliga djur och att hon var så liten. men de gav henne dropp iallafall och efter en kvart började man se att hon andades normalt och det började rycka lite i morrhåren. hon var fortfarande väldigt svag men nu såg det ut som om hon orkade dra in benen under kroppen där hon låg. vi fick medicin och åkte hem med henne och jag trodde verkligen att hon skulle klara det. väl hemma så låg hon i mitt knä i några timmar. hon fick medicin och vi försökte få i henne vätska men hon kunne inte svälja. jag lade upp henne i buren på mitt rum så att hon fick vila. när jag kom upp en halvtimme senare och tittade till henne visste jag det redan. jag tog upp henne i knät och kunde knappt känna hennes hjärta slå. ögonen var fortfarande uppspärrande, blanka men de såg helt livlösa ut.
det är otroligt hur någonting så litet kan betyda så mycket för en. hur förstörande det är för en själv att sitta där med någon i famnen som man älskar så mycket och känna hur hjärtat slutar slå, hur den långsamt somnar in, dör... tre månader blev hon. tre månader men bara knappt en vecka hos mig.

och förihelvete, sluta! sluta vara sådär äckligt posetiva och försöka uppmuntra en: "Men du har ju fortfarande två andra kaniner och jätte många andra djur. Och kompisar!"
Ja kanske och det är såklart de betyder också. men man kan inte byta ut någon. och det värsta man kan göra mot någon som är borta är att glömma den.